Archive for June, 2010

Armageddon

Posted in Uncategorized on June 22, 2010 by Sara Hammerzmith

Första låten efter öppningsspåret på min nya “favvo”skiva “Generation Wild”.  Crashdiet har verkligen börjat växa på mig.

Jag har inte skrivit ett dyft sen Sweden Rock, har väl helt enkelt inte haft inspiration precis. Det har jag väl inte nu heller men… Jag och Jennie kollade på den sjukaste filmen någonsin, “Den Långa Flykten”. Alltså, jag trodde det skulle vara en sorglig men söt film om kaniner… det visade sig vara riktigt blodig politisk propaganda. Nice. Eller inte. Kaninerna var söta i alla fall.

Jag ska se Crashdiet i Västerås den 14:e. Eller ska jag åka till Linköping istället? Eller ska jag slå på stort och köra på Skogsröjet, så får jag se mina kära HEAT också? Stora frågor. Västerås och Skogsröjet ligger på helgen, vilket gör att jag kan rida Laxen på morgonen och sen åka. Just det, jag ska hyra Lady Axa till hösten igen. Awesome, eller vad? Jag skulle vilja tatuera in det på typ vänstra skulderbladet. “Pickles * 1988 + 2006” och ” Lady Axa * 1998..”. Både Lady Axa och Pickles har varit så viktiga för mig. Sen vill jag ha Lordis logga på vänster bröstkorg ovanför hjärtat, “Dead Bugs Bite” på högerarm (favoritlåt med Lordi!) ett par stjärnor på vardera höft (eller ja, på magen men ni fattar) och sen en tatuering jag inte kan beskriva i svanken. Nåväl. Jag kan ju fortsätta drömma i alla fall! Kan någon förresten förklara varför min iTunes hackar så i bakgrunden? Det är mighty störande.

Jag håller förövrigt på att sätta ihop en outfit till Rockweekend, men den kan knappt bli komplett utan en viss topp. Dock är chansen att jag hinner få toppen innan väldigt liten, så jag måste tänka om. Suck. Nåväl. Jag får komma på något. Men det är en av tre… men jag kör väl lite casual första kvällen. Ska bli så himla kul att träffa Judgie igen!

Innan jag tråkar ut er för mycket, så ska jag sluta. Jag åker till Jennie imorgon antagligen, bara så ni vet.

NP: Generation Wild – Crashdiet
// Sara

Advertisements

Sweden Rock Festival

Posted in Concerts, Uncategorized on June 16, 2010 by Sara Hammerzmith

Well, först och främst vill jag säga att ni kommer endast att kunna få två-tre bilder, somär ifrån min mobil. Varför? Jo, för min kamera vart stulen. Hoppas du mår bra du människa som sitterpå mina Cinderella bilder,men kommer de upp på nätet åker du dit. HÅRT. I år var jag bara där två dagar, skulle ha varit där tre, men missade tåget på torsdagen.
Jag vill bara säga en sak: Ja, Cinderella är ett favoritband till mig, och nej, jag har inte kunnat skriva ner precis ALLA låtar med de, och inte heller med WASP, men jag vill inte ha klagomål på det. Det är inte min skyldighet att skriva ner vilka låtar dem spelade, utan det är något jag gör för att jag vill, mer som ett note to myself. Så snälla, gnäll inte om att “om jag verkligen gillade de skulle jag kunna allt”.

Fredag
Well, jag kom fram till festivalen efter många om och men och problem med tåg och grejer vid två någon gång, mötte upp Carro som visade vart de bodde, eftersom jag även i år skulle bo med dem. Tyvärr regnade det ganska ordentligt, så det blevlite blött i tältet… Det slutade efter ett tag, och mötte upp Elias för att lämna hans kläder han hade glömt här. Sweet.

Steel Panther
Hursom, lite senare… närmare kvart över sex faktiskt, så vart det dags för Steel Panther. Jag har inga skivor med dem, och hört dem vagt, men de är ett favoritband till min käre vän Curt, och därför hade han bett mig kolla på dem. Men rent generellt så trodde jag att jag skulle gilla dem, eftersom jag har en tendens att kunna utläsa det ganska lätt på utseendet på ett band. Och namnet. Och jag gillade dem. Direkt efter Panther var det dags för mig att dra mig ner emot Festival Stage och Cinderella.

Cinderella
Cinderella har växt på mig på senare tid, eller, senare och senare… runt september förra året var det väl. Jag kan inte förklara hur mycket jag egentligen älskar “Nobodys Fool”. Ja, “hit” säger ni då, ja, det är det, men när jag säger att “The more Things Change” också är en av mina stora favoriter så blir ni tysta. Kul.  Hursom, det var väldigt vackert just nu. Rosa himmel och lite regn.  De öppnade hursom hela setet med “Second Wind” och det var… magiskt typ. Som när man ser sitt favoritband första gången, he he. De fortsätter med “Push Push” och “Somebody Save Me” . Alltså, jag tänkte inte dra ut på det för mycket eftersom det är en hel festival, men detta är verkligen… ah. Cinderella alltså. Mot slutet av setet innan extra numren spelade demin favoritlåt, “Nobodys Fool”. I solnedgången. I regnet. Det kunde inte blivit vackrare. Kunde inte blivit bättre. “Gypsy Road” avslutar alltihop innan de går. För att komma tillbaks, som det alltid är. Det var nog under Steel Panther jag diskuterade det där med någon, tror jag, att numera är ju inte extra numren extra nummer. Utan de är ju redan inne i setet. Förr var de ju EXTRA NUMMER… Och, hur mycket jag än älskar dem, så måste jag säga att deras extra nummer inte är speciellt överraskande. “Don’t Know What You Got (Til its gone)” och “Shake me”. Riktigt coolt dock, och detta var definitivt höjdpunkten på festivalen, enligt mig, och det kan jag säga såhär i efterhand.
Set: Second Wind / Push Push / Sombody Save Me / (fånga aldrig upp vilken det här var) / Nightsongs / (fånga aldrig upp vilken det här var) / The Last Mile(?) / Comin Home / Shelter Me / Nobodys Fool / Gyspy Road /–/ Don’t Know What You Got Until Its Gone / Shake Me

Det här var faktiskt sista bandet jag kollade på för dagen. Tittade lite grann på Billy Idol men stannade inte länge. Gillar ju det han gjorde med Terror På Elm Street, och älskar “Dancing With Myself” men jag bedömer också att jag inte kommer ångra mig heller.

Lördag
Sista dagen med musik, och idag hade jag bara tänkt spana in W. A.S.P faktiskt. För ett par år sedan var det ett par tjejer som gnällde över att jag åkte på SRF (2008) utan att “veta” något om de större banden (vilket inte var sant, bara det att varken Whitesnake, Def Lepard eller Judas Priest är mina favoriter, och det var bilder på de här tre banden tjejerna såg och kommenterade, inte när jag skrev ner hela låtlistan och grejer till Poison, det missade dem… antagligen med flit.) Det är jag som förlorar pengarna, ingen annan, och likt 2008 köpte jag min biljett till SRF i ganska sista minuten, så jag tror att “hardcore fansen” till de stora banden hade sina biljetter redan. Annars får de skylla sig själva.

DreamEvil
Jag gick till området ganska tidigt för att säga hej till mitt förflutna i powermetallen. NEJ, jag har inte lämnat musikstilen eller sånt, I don’t do that, men det var länge sen jag var på konsert med ett sånt band. Det blev Dream Evil (Sabaton spelade ju som bekant på torsdagen!) Och alltså, jag tycker de håller än. Jag såg dem senast 2007, på Gröna Lund och jag gillade dem då, och jag gillade dem nu. Jag var lite orolig för att de inte skulle spela mina två favoritlåter – “The Chosen Ones” och “The Book Of Heavy Metal” – man vet ju aldrig faktiskt. WASP spelar ju inte “Animal” så… Men det gjorde dem. Mysigt. Ännu bättre var att det låg ett skivbutikstält intill där jag smet in efter att de spelat klart. Heaven!
Efter Dream Evil begav jag mig “hemåt” emot tältet, käkade lite, organiserade lite, och shoppade lite! Tre skivor (Swedish Erotica – Too Daze Gone.. , D’Molls – Warped & Reckless – Reckless) med band jag aldrig hört (det är alltid lika kul att spontanköpa sånt!) och en scarf. Det låter tunt, och det är det… men utbudet i år imponerade inte så mycket egentligen. Eller så var det bara jag som har blivit ännu mer kräsen med kläder.  När jag skulle bege mig neråt för att käka lite innan WASP så blev jag uppraggad av ett gäng killar /män… förljde med de till deras camp för att “umgås” lite, haha, och det var ironiskt. När jag kom dit spelade dem DSCHINGHIS KHAN. Låten som spelades just då var “Los Gitanos”, och det visade sig att en av de där verkligen gillade Dschnighis Khan. Det var kul med lite prat om de gamla rävarna. Det visade sig också att han liksom mig älskar ESC, och speciellt Greklands bidrag “Opa”.  Klockan blev nio och det var dags för mig att bege mig ner till festivalområdet för lite getingstick.

W.A.S.P
W.A.S.P var faktiskt i väldigt god tid, och att de sen öppnade med “On Your Knees” och “The Torture Never Stops” gör ju inte saker sämre. Alltså, jag tycker på något sätt att Blackie har fått en uppryckning sen Peace&Love giget 08, eller så var det bara jag.  Redan som tredje låt in i setet kommer min favoritlåt, nämligen “L.O.V.E Machine”. Låten följs upp av “Wild Child” och “The Last Command” innan de går ifrån sitt spår och kör “Crazy” ifrån senaste plattan, “Babylon”.  Jag är faktiskt lite förvånad över att setet inte är så mycket längre. Ett par låtar till, bland annat “The Widowmaker” och “Babylons Burning” innan de avslutar starkt med “I Wanna be Somebody” och “Blind In Texas”. W.A.S.P är som dem är, och de ger inga extra nummer heller. De gjorde det inte då, och de gör det inte nu heller. Typiskt. Jag saknar fortfarande “Animal”, även om jag vet att de aldrig kommer spela den igen. Tyvärr.
Set: On Your Knees / The Torture Never Stops / L.O.V.E Machine / Wild Child /The Last Commande / Crazy / “Hell Yeah”? / The Widowmaker / ? / Babylons Burning/ /? / I Wanna Be Somebody / Blind In Texas

Jag hade tänkt kolla på Guns n Roses, och även om det är vanligt att Axl är sen (tre timmar var han i Brisbane berättade Curt) så tycker inte jag att det är speciellt okej, inte sista dagen som sista akten. Man orkar inte. Jag orkade i alla fall inte. Jag tittade någon timme på dem, inte nog länge för att höra min favorit “Paradise City” men Guns kommer aldrig att bli ett favoritband till mig.

Jagär väldigt nöjd faktiskt över hela taget med allt, det är alltid trevligt att vara på den här festivalen. Det är det faktiskt. Trots stölden.

Eurovision Song Contest 2010

Posted in Concerts, Uncategorized on June 3, 2010 by Sara Hammerzmith

Well, återigen var det dags för Eurovisionsschlagern, men till skillnad ifrån tidigare år så var jag på plats i Oslo. De flesta hatar den här tävlingen, få älskar den, men alla respekterar den. Eller nästan. Men väl på plats, så inser jag att tävlingen är bara en formalitet. Tävlingen är bara en formalitet för att bestämma vart festen ska hållas nästa år.

I arenan var vi minst, MINST 41 nationaliteter. Mellanöstern, Västeuropa, Skandinavier, och även någon enstaka kanadensare och ett bar australienare. Säg mig någon annan stans där så många nationaliteter samlas på en gång, och där det samtidigt är fred. Det är det Eurovision handlar om.

Fred. I en veckas tid, för en vecka, glöms allt bort. Nej, det är klart att det på riktigt inte blir någon vapenvila, men där, på detta event, är alla vänner. Fransmännen och israelerna dansar på borden tillsammans, människorna från Azerbaijan och isländarna spelar kort. Ryssarna och grekerna stämmer in i samklang ett stort OPA. Hur kan man hata det här? Men det är klart. Det här får ni inte se.

Ni får inte se hur vi i den svenska delegationen tillsammans med den irländska delegationen stämmer in med de grekiska under Giorgio Alkalois “Opa”, ni får inte se när vakterna desperat försöker mota bort de serbiska fansen. Ni ser inte när mördarkamerorna slog sönder grekiska flaggor, för att grekerna totalignorerade regeln om “inga flaggor under framträdandena”. NEJ, mördarkameran dödade inte flaggorna med mening… den är bara lite starkare och större än dem. Ni får inte heller HÖRA hur vi stämde in i “Opa” eller de andra låtarna, för det sållas bort på något konstigt vänster.

Anna Berghendahl gick inte vidare i semifinal nummer två, och svenskarna var helt oberörda… vi hade förutspått det. Irländarna som vi passande nog satt med då, tappade hakan, var helt förstummade och chockade, vände sig om mot oss och upprepade “I’m so sorry, we’re so sorry!!” och kom och kramade oss och dylikt. IRLÄNDARNA blev upprörda över att Sverige inte gick vidare. Men det får ni inte heller se. Ni får inte se den här timmen innan, man måste vara på plats en lite dryg timme innan, och då är det ganska regelfritt eftersom inga kameror går. Att gå in i en arena och se hundratals flaggor från 39 olika länder hissade och vevas runt, är en känsla inte ens en bild kan förmedla.Jag försökte fånga det på video, men jag tvekar på att det ens gjorde det rättvisa. Nej. Jag kollade just på videon, jag ska lägga upp den, men inte den kan visa hur det var.

Sen sitter vi tillsammans och ser poängen. Vi jublar tillsammans, vi buar tillsammans. Det spelar ingen roll vilket land det är som vinner, det spelar ingen roll vilken artist det är som får sjunga igen. Det enda som spelar roll är att vi alla för en gångs skull samlas tillsammans. Under lördagen var jag grek. Och ett par andra från delegationen var tyskar, några georgier. Vart du egentligen kommer ifrån spelar faktiskt ingen roll.

Jag skulle kunna sitta ner och skriva vad jag tyckte om vart enda lilla bidrag. Men det ska jag inte. För det spelar ingen roll. Tävlingen är bara en formalitet. Det Eurovision egentligen handlar om, är gemenskapen. Det är rent omöjligt att hata det när man har vart där. Rent omöjligt.

Everybody say OPA.
// Sara